dagenefter

Det suger verkligen, denna dagen känns som en evighet. Håller på att bli tokig på detta. Det är inte såhär jag vill ha det alls! Visst i all ära "den som väntar på något gott bla bla blaaa..." men allvarligt!? Sjukt hur man kan ha en sådan här saknad. Det var i förrgår jag åkte ner igen men endå känns det som att det var en vecka sedan. Såpass långsamt går mina dagar. Har sysselsatt mig med mycket spelande idag vilket dock innebär mycket jobbsökande imorgon. Så är det och så får det bli. Måste ta och söka mer och mer jobb nu. Klarar inte av att vara arbetslös, ännu mindre att vara utan dig. Sånt går mig på nerverna för tillfället. Att inte få krama om dig och allt det där som hör till med att endå ha en flickvän. Att inte få träffa dig är bara rent ut sagt skit. Men den tiden kommer den också, då får man tänka tillbaka på det vi går igenom nu. Då bör man ju ha fått någorlunda perspektiv och uppskattar varann till fullo! När jag skriver detta så har klockan precis slagit 19:00. Så älskade slutar om 1 h vilket också resulterar i att hon kommer att få ett samtal. Hoppas verkligen att du haft en bra dag trots allt och att du fått reda på saker och ting ang. lägenheten. Blir frustrerad bara att tänka på det, då kan jag däremot tänka mig vad du känner ang. hela denna soppan. Men allt kommer att bli så jävla bra i slutendan.
Något som jag endå måste poängtera är att när vi pratar med varann så går klockan så himla fort. Tänkte på det förut när du ringde mig. Tiden gick så fort, för fort! Så är det tyvärr när man njuter utav saker och ting här i livet.
Saknar dig älskling, för mycket!<3

Dagen har rullat på, seg som satan. Ännu en dag som arbetslös är en låååång dag. Hur som haver, jag vaknade på ett jättebra sätt genom att älskade ringer mig och pratar. Dock har jag tyvärr inget som helst minne utav att jag ens pratade. Men det är som det är. När jag väl tvingat mig upp så var jag tvungen att ta tag i mittt liv litegranna, ringde A-Kassan bl a. Så det är avklarat iallafall! Sen begav jag och Linus oss iväg in till stan för att byta mina jeans som jag och Linus införskaffade oss i... Torsdags. Vi skulle även träffa Robin och Uggla där inne som varit ute på sina små äventyr. Efter x antal affärer och jag gick egentligen med för att vara sällskap och se ut som ett miffo bland alla människor i affärerna så begick vi oss till Zara för att få med mr. Thai ut på vidare äventyr. Vidare gick vi till Donken där Robin stod och spottade och svor över hur lång tid det tog för honom att få sin mat, framförallt eftersom att han var den som klagade mest över att han var hungrigast. Men men, sen gick vi vidare till Condecco där vi satte oss en stund. Tjötade lite om olika random saker för att sen splittras. När jag väl anlände hem så satte jag mig och förnedrade ännu fler människor på Q3L. Någon som verkar gilla min approatch som även passat på att add mig är en Pollack som hela tiden försöker hetsa mig tillbaka, tragiskt nog dör han i 90% utav fallen endå!

Senare under kvällen hade jag en mindre givande diskussion med älskade, ta det inte på fel sätt nu. Men vi kärleksförklarade varann och berättade hur tomma vi kände oss och hur tom våran vardag är utan varandra. Att vi helt enkelt saknade varann! Och allt det där gör vi, utav in i helvete. Men åter till punkten.
Anledningen att det var mindre givande var, i min mening, för att jag hade hellre sagt allt det där face to face till dig. Vill verkligen vara med dig hela tiden, få säga allt sånt till dig rakt upp och ner istället för att skriva skiten. Det suger verkligen! Sen överdriver jag lite också när jag skriver att det var "mindre givande". Klart det var givande men som sagt, det hade varit mer givande att säga det till dig, inte skriva och inte i telefon utan säga det och titta dig i ögonen samtidigt. För är det något jag vill så är det att se dig rakt in i ögonen och berätta vad jag känner för dig. Att tala om för dig hur mycket du betyder för mig. Att jag verkligen älskar dig och att får jag inte spendera hela min framtid med dig. Men den dagen kommer, den har redan kommit på sätt och vis. Men jag vill få möjligheten att göra det om och om igen för att verkligen få dig att inse att jag menar allvar. Att jag satsar till 120% i detta! Om inte annat så märks det i och med allt jag lämnar bakom mig här i Göteborg för en framtid med dig. Jag har ändrats, du har ändrats: Vi är numera ostoppbara tillsammans.
Jag är din, Sara Filippa Charlotta Ekroth! <3

Då har man återvänt till den ack så fina stad som Göteborg efter ännu ett besök i Stockholm. Min blivande stad som jag så fint kommer att glida runt i och även bo i om två veckor. Kände att jag kunde inte riktigt klara av ännu en helg här nere medans finaste är kvar där uppe så det var impuls och innan man visste ordet av det så var allt igång igen! Jag är så jävla nöjd över det beslutet jag tog av att åka upp ännu en gång. Visst kan man tänka att det är hennes tur, men för min del spelar det ingen roll. Visst jag visar mer än gärna upp dig för alla omkring mig, men inom sinom tid. Jag har hela livet på mig.

Helgen spenderades med älskade. Vi gjorde i stort sätt ingenting. Åkte och handlade var liksom höjdpunkten på en social nivå. Om inte pizzan på Campino som vi åt inte toppade den sociala biten. Resten spenderades antingen i soffan med mamma Liselott eller i sängen, då utan mamma Liselott. Måste poängtera det att det var verkligen en underbar helg med ett par riktiga höjdpunkter. Både fysiskt och psykiskt!
Men något som är värt att nämna är endå tiden som spenderades innan vi separerades ännu en gång. Att öppna mig själv på det sättet och visa exakt hur jag tänker och hur jag känner för olika saker, är helt jävla magiskt. Sen att du öppnar dig är ännu bättre. Sen finns det saker som man helst inte vill veta eller berätta för den andra, men endå så känns det som att den "tröskeln" blir mindre och mindre. Och tro mig älskade, när du öppnar mig - det värmer hela mig. Sen kan man tycka att jag är fjolla och allt det där. Men i ärlighetens namn så känner jag mig mer vid liv än jag någonsin gjort. Jag känner mig hel, jag är hel. Men det är jag bara när jag är med dig. Och att du öppnade dig på det sättet som du gjorde betyder mycket, iallafall för mig. Det visar mycket! I och med det där du sade när vi var vid rulltrappan; du fick mig att tappa orden eftersom att jag trodde inte att du skulle dra upp det. Jag visste att det var en grej som tog emot och allt sånt, men jag trodde itne att du skulle dra upp det. Säga det rakt ut på det sättet. Men tro mig, jag är överlycklig att du gjorde det. För det är verkligen något jag vill, så är det att du säger rakt ut vad du tänker och känner. Utan att censurera dig och allt det där.

Hur som helst. Jag faller hårdare, snabbare, djupare för dig för varje dag som går. Orden faller ur mig när jag bara tänker på dig. Tappar verkligen allt och drömmer mig iväg i drömmarnas värld. Du är en sagofigur, du är min Fiona! Du är i värld det åttonde underverket. Min älskade, min flickvän! Jag älskar dig Sara <3

Du har läst det jag skrev. Till min förvåning då jag satt och hetsade sönder både mig själv och alla andra med Quake, så fick jag ett sms av finaste. Hoppas verkligen det gjorde både din natt och din morgon. Men också att du ser allvaret i vissa bitar jag skrev. Jag vill inget hellre än att göra dig lycklig. Och i ärlighetens namn så önskar jag inget annat än att du är lycklig med mig och att du älskar mig. Vilket jag vet att du gör. Visserligen så är det ju något vi båda strävar efter. Ibland behövs det mer kärlek och ibland mindre.
Just nu har jag ett sådant tillfälle då det verkligen inte skadat. Men det går la över, dock vill jag inte det förän jag fått det jag vill. Funderar allvarligt på att åka upp igen fast än jag har bokat helgen på ack så många håll. Bara avboka allt och åka upp till finaste. Men man måste ju vara realistisk också, cashflow är inget jag har för tillfället. Dessutom så vet jag inte hur det blir inom denna snara framtid eftersom att dom jobbar tydligen fruktansvärt långsamt när det gäller renovering i 08-land. Det värsta är attjag är inte ens överraskad. Det är så jävla typiskt att det nästan var väntat.
Skall ut på en cigg med Linus, återkommer...
Så..
Vi pratade om snåla jävlar ute och kom fram till det att jag är en väldigt generös människa. Jag delar med mig av allt jag kan dela med mig av. Pengar var ett utav ämnena och jag fick ett tack för att jag har försett Linus med cash emellanåt. Bara som en sån grej att han fick 100:- för att spela på Jack Vegas förut gjorde honom lycklig nog. Men jag är också generös på andra sätt också älskling. Du kommer att förstå vad du gett dig in på såsmåningom. Numera, som sagt, så är jag jag en person med känslor. Har mycket att ge med andra ord.









Men tro fan inte att du skall bara få ta! ;) <3

Vad skall man säga? Full är jag, inte så farligt men jag känner av det. Så skriver du att jag inte skall läsa din blogg vilket du egentligen ville. För att börja så kan jag informera dig att du kommer att hitta så mycket fel på mig, om inte annat så har du redan sett eller känt x antal fel som du lätt skulle kunna skylla på. Jag är också livrädd för kärlek. Känslor i störta allmänhet får mig att bara håna och hata. Men jag kan inte med det längre, jag vill inte vara känslokall en dag till. Visst jag har min nödstopp. Men aldrig skulle jag använda den och framförallt inte när det handlar om dig.

Vill få detta av mig medans det fortfarande sitter på minnet. Alla vet ju vad alkohol gör med minnet! Påvägen hem så såg jag att fönstret hos Gonniz och dom var öppet. Då vet man att man röker inomhus och också vad som röks om man säger så. Jag var sugen, men med dig i huvudet så sket jag i det. Dom hörde mig och Linus prata medans vi var utanför, dom ville att vi skulle in osv. Men jag sade nej utav en anledning och en anledning endast. Offrar fan inte det jag en gång hade igen. Fuck no, då kan jag lika gärna trycka på min nödstopp en gång för alla istället. Jag vet att jag inte är perfekt på något sätt, låååååångt därfrån. Men du får ta mig för den jag är helt enkelt. Jag är inte den snyggaste, jag är inte den välhängsta, jag är inte den smartaste, jag har inte det finaste hjärtat osv. Jag är snarare medelmåtta osv med en jävla svartsjuka för det som hänt om jag skall vara ärlig. Pratade med Linus litegranna, dock inte ärligt rakt fram för jag skäms verkligen för att jag är som jag är på det sättet. Men han sade något som fick mig att tänka till. Vad det var tar jag inte här och nu. Men han sade något när vi var på Condecco som träffade rakt in på hur jag känner och lika så som han känner för hans flickvän.

Jag ältar det som hänt för att jag som sagt borde varit den! Jag har för mycket känslor inom mig som jag inte bara kan släppa ur mig på det sättet. Som på bussen på vägen till Backa så kom det på en tattare med sin flickvän, inte för att jag vet att han var en tattare men ett ghetto barn. Lyssnade på sin svenska hiphop osv. Jag kände inte för att lyssna på det och i mitt huvud så gick det så långt att jag verkligen övervägde om jag skulle banka skiten ur honom eller om jag bara skulle banka honom blå och gul. Visst jag var fullare än vad jag är nu, men fortfarande. Jag vill itne bråka osv. Men jag måste få ur mig vad jag känner, att ventilera på detta sättet är fan så fel. Det är verkligen inget för mig egentligen, men jag bloggar för att du skall bl a ha något att läsa, för att du skall få se en ny sida av mig och helt enkelt för att jag älskar dig. Det var så det en gång började. Och det var också så det började igen. Men som sagt, jag ältar för att jag vill också förändra det jag inte kan förändra. Och ja, vem skulle tveka på dina känslor och allt sånt om man vore i min sits. Tänk igenom, varför skulle någon som du lägga ner tid och energi på någon som mig. Semi-pundare, semi-fyllo och semi-äckel med fler spöken än du någonsin kunde tro.

Det känns samtidigt som du skriver, att det vore enklare att vända ryggen åt och fortsätta med det livet jag lever idag. Det är inget jättedåligt liv, men det är inget liv egentligen. Det har ingen framtid, det har inte dig. Det är dig jag vill leva med. Jag är inte en sån person som jag en gång var och skriver det man kan tänkas vilja höra. Nu skriver jag med mening och ärlighet. Det är dig jag vill ha, efter alla dessa år som gått, så har det hänt en del saker. Tyvärr från din sida. Jag kan inte förneka att jag känner som jag gör, jag mår skit över vissa saker som jag egentligen inte vill ta itu med. Samtidigt så känner jag att jag måste. Hur som haver så är det endå dig jag vill ha dig Sara!
Just nu känns det som attjag skall fucka upp allt. Det är så himla lätt att göra det i dagsläget. Minsta lilla fel jag gör så är det kört känns det som. Men så är det inte, utan det är så det känns, jag vill spendera mitt liv med dig. Dock kan jag inte få det ut ur mig; varför just jag? Du om någon borde ju ha folk runt om dig som skulle döda för min plats. Det var jag redo att göra en gång i tiden. Numera skulle jag kunna döda dom som skulle vilja ha min plats. För den är reserverad för mig numera, ingen annan skall tro att denna människa skulle få smaka på livet så som jag gör med dig, ostraffat.

Det värsta när jag tänker så, är att när jag väl är hemma osv. Och vi går ut så skulle jag bli så fruktansvärt svartsjuk och det skrämmer mig det också. Jag litar inte på mig själv fullt ut på det sättet, iallafall inte med alkohol i kroppen. Problemet med mig är att osäkerheten har skapat sitt sår, har satt sitt märke i mig. Jag är allvarligt orolig för detta. Om vi går ut tex och om du känner någon som ja, jag skulle reagera över så vet jag itne. Kalla mig störd, kalla mig överbeskyddande i vissa sammanhang, kalla mig vad fan du vill. Men det är så jag känner än så länge. Jag skall göra allt i min makt för att inte låta det bli något över det ´jag känner så sätt, men samtidigt så ja.. Det är så jävla pinsamt. Jag skämms över mig själv så fruktansvärt över detta, men det är också den jag är.

Samtidigt som jag låter alkoholen tala så finns det en enorm sanning i allt detta. Dock så är det bara den sidan jag gör allt i min makt för att dölja. Ibland har det gått så långt i mitt eget huvud att jag trycker bort dig lite.

Men sen så finns det också den sidan som jag kanske visar lite för mycket. Jag älskar dig Sara, så äckligt mycket att det är tragiskt. Det är inte som den kärleken jag har till öl and what not, utan en kärlek som kommer att bestå. Du sätter färg i min värld, du får mig att känna sådanna känslor som jag absolut itne var medveten om. Det är också pga min kärlek till dig som jag har blivit sådan som jag blivit de senaste dagarna. Jag jämför mig själv med dina tidigare osv. Försökt få ut en del info men endå inte osv. Det är komplicerat.
Som sagt, vill inte gå den vägen ner igen så för att fortsätta på samma spår som jag var på så måste jag avbryta mig, för det går så lätt och fort neråt i mina tankebanor att det är hopplöst. Vart var jag? Jo, det är pga den kärleken som jag känner för dig som jag blivit sådan som jag blivit. En anna sak som skrämde mig när jag pratade med Linus är att jag tar detta på fullaste allvar. Jag som aldrig är seriös är 110% säker på att det är dig jag vill ha i min framtid. Inte bara det utan även minsta lilla är jag seriös med. Allt med dig är 110% legit. Jag är medveten om att det jag skriver kanske inte går in på det sättet jag vill att det skall in i ditt söta lilla huvud. Men jag vill verkligen spendera resten av mitt liv med dig. Har aldrig känt så innan och kommer aldrig att göra det med någon annan heller.

Nu är det lätt att gå nerför igen, därför lämnar jag det som det är. Suttit här i 5 min med att försöka skriva något och allt har varit påväg ner igen. Så jag sätter mig och spelar en stund. Men vet detta älskling. Jag vill att du öppnar dig så fort det är något. Vill du ha mig som en klippa i ditt liv, det viktigaste kugghjulet så måste du öppna dig mer. Jag vet att du gör det, men mer. För ju mer du öppnar dig desto mer faller jag. Kan dock inte annat än att hoppas att det är "the other way around" också för den delen. Men det märker vi la.. Antar jag.

Jag lämnar dig aldrig, aldrig igen! Never ever!

Fotboll ikväll, får se hur länge jag stannar. Det blir öl osv. Men skall till stan med Linus innan dess för att fika och lite random. Får se vad som händer. Peace!

Jag skrev ett inlägg igår som jag postade, men som jag i sin tur insåg att nä det skall jag inte ha kvar. Dock så kommer jag antagligen posta det någon gång i framtiden. Hur som helst, det ligger och väntar iallafall. När jag är på det humöret..

Intressant nog har jag kommit underfund med attt när jag dricker, spelar eller blejzar så tänker jag inte. Huvudet går inte på högvarv eller liknande. Insåg det nu närjag stängde ner Quake, då jag började tänka på ditten och datten egentligen. Så skall det väl inte vara? Nåväl, förtillfället håller jag mina tankar och funderingar för mig själv. Känns bäst så. Däremot så kan jag tala om för er alla att jag tänker inte bli ett offer för mig själv, det får isåfal gå ut över er om det skall gå ut över någon. För jag tänker inte ta den persen igen.

Sen, få itne för er att jag är dum på något sätt! Jag framstår mer än gärna som en idiot, ett miffo etc. Inga problem, men det är antagligen där ni faller på det också. Att tro att jag itne ser vad som försigår är bara naivt. Sen visst, jag hör inte allt men 1+1 blir i grund och botten alltid 2. Så tro fan inte att jag inte förstår vad som sker "behind the curtains". I detta fallet har inte jag blivit behandlad på ett dåligt sätt, men när jag ser folk som förtjänar den respekten och blir behandlade på ett helt annat sätt så reagerar jag. Men vad vet jag? Jag var ju borta, jag lämnade er alla.. Frågan är om man skall sluta bry sig. Iallafall såpass mycket jag gör numera. Visst är det trevligt att ha någon som bryr sig på det sättet, det kan jag tänka mig. Men hedanefter kanske det itne kommer att vara jag. Kanske blir det du eller du eller du eller du. Whatever, jag bryr mig inte så. Inte längre. Eller ja, inte för än saker och ting blivit bevisade.

Här stod det precis för en liten stund sen en jävla massa. :)

Varför läser jag saker jag inte borde göra? Varför kan jag inte få ur dig ut ur mitt huvud? På både gott och ont. Jag förstår inte varför. Varje gång jag läser det så påminner jag mig själv om tiden "då". Och inte annat att jag borde ha haft dig under hela denna tiden. Det borde jag, det skulle aldrig ha funnits han eller ja, allmänt. Det skulle ha varit du och jag från dag 1.

5 år är många skäl att gräva ner dig under. Mycket har hänt, mellan oss båda. Det är ju bra, absolut. Men samtidigt så påminner den tiden mig om så mycket jag gjort och orsakat.
Såg bilderna från din gamla blogg, bilder på dig och andra. Du såg lycklig ut. Det värmde mig då, samtidigt som jag verkligen gick på krigsstigen varje gång jag hörde någon nämna det namnet.

Med det jag nu skrivit så menar jag det att jag borde varit där. Borde ha funnits där! Jag borde ha haft platsen vid din sida då som jag har nu. Men det hade jag inte. Och det frustrerar mig så fruktansvärt. Som sagt, menar inget illa av det jag skriver utan det är mestadels tankar som kommer upp.

Jag öppnade upp denna sidan, varför vet jag inte.. Insåg det medans jag stod och pissade att nu när jag väl satt igång mina känslor, så jag antar att det är såhär det är till en början. Vad som än händer så står jag fortfarande fast vid det jag sagt och gjort, oavsett vad jag sagt eller gjort. Men ja, vad skall man säga egentligen? Nu blir allt huller om buller här, men det skiter jag fullkomligt i. För det exakt så jag känner och tänker. Jag känner en grym frustration samtidigt som jag är smått förbannad emellanåt. Samtidigt som jag är grymt dämpad emellanåt. Igårkväll var jag inte det, då var jag på topp. Men det var då och det var under helt andra omständigheter. Då hade jag inte heller något i huvudet. Jag trivs normalt sätt bättre när det är tomt i huvudet, när jag bara agerar på känsla osv. Men att sitta här, och känna som jag gör utan att veta orsaken är olidlig. Samtidigt som jag kanske skulle behöva ventilera så känns det som att jag måste censurera mig. Att skriva eller säga eller vadfan som helst rakt ut funkar inte riktigt. Inte för mig, för då skulle jag säga/skriva saker jag inte menar. Samtidigt skulle det verkligen uppfattas på fel sätt och dessutom så skulle min egna självrespekt sjunka något så fruktansvärt. Är det värt att sänka mig själv för att uträtta de behov för att ventilera? Har jag ens ett behov av att få ventilera? Om ja, isåfall när införskaffade jag mig det behovet? Ensam är väl stark?

Saker och ting måste förändras, och det måste förändras fort Patric. Det funkar inte för dig detta. Du kan inte mena att det är såhär du vill må? Framförallt när du har världens bästa flickvän väntandes på dig. Du vet att hon skulle göra allt för dig, endå beter du dig såhär. Det är patetiskt och grymt orättvist mot henne.
Är samtidigt rädd att jag skall fucka upp det på något sätt. Det är jag endå en mästare på, om du bara visste hur mycket jag sabbat i mitt liv. För våran del är det la åt det bättre så sätt. Men ja, det handlar om mycket.

Jag vet att dit jag är påväg kommer jag att vara omtyckt, jag vet också att det jag lämnar är en värld där jag har ryktet legend. Inte för att jag bryr mig om sådant, utan att jag lämnar brödrer och systrar här i GBG för att hitta lyckan i 08-land. Jag vet att jag kommer att vara lycklig i Stockholm, så jag vill att alla här hemma skall minnas att jag tänker inte glömma vad vi alla har ännu en gång. En gång är en gång för mycket! Och när det gäller Linus så känner jag samtidigt att jag vänder ryggen mot honom, han vet att jag är ett samtal ifrån men det räcker inte alltid. Från det att jag flyttade hem igen så har jag fått ta hand om dig ett par gånger. Och jag njöt av att få göra det, inte för att det är roligt. Utan för att jag älskar dig Linus, är så jävla stolt över dig. Oavsett vad du skulle göra eller vad du skulle bli. Jag är ju din storebror, och det är jag jävligt glad över.

Jag vet att du inte dömmer mig eller något sådant. Men i ärlighetens namn, varför skulle du inte göra det efter dessa dagar och hur jag betett mig mot dig? Du har all rätt att göra det.
Något annat som jag tänkt på är att du har så himla mycket planer på livet osv. Här står jag utan en endaste plan. Inte för att jag har någon ångest över det så sätt. Men på nått sätt så känns det som att jag borde ha det. Det är något som jag antagligen aldrig kommer att ha, utan jag tar gärna livet som det kommer. Visst det öppnar för gemensamma planer och dyligt. Men jag har varken några mål eller planer. På nått sätt så känns det samtidig fel som sagt. Att jag skriver allt detta tar emot så sjukt mycket egentligen.

Kommer snart skicka ett sms till dig, vara lite gullig så du får en bra start på dagen, för jag får en känsla av att det kommer att vända upp och ner när du väl läst det jag skrivit. Det är ju inga muntra saker direkt. Men se det från den ljusa sidan istället, det kommer direkt ut ur mitt hjärta och mina tankar etc. Hur som helst så vill jag att du skall veta att jag älskar dig babe. För mycket :(

http://www.youtube.com/watch?v=KnQycPh7dcI

Jag borde ha packat nått iallafall. Men nepp, vetne vafan jag skall ha med mig egentligen. Något jag borde veta men jag gör inte det. Känner mig omotiverad att packa. Förstår verkligen inte vad som hänt de senaste dagarna, minns inte ett skit om jag skall vara ärlig. Vad har hänt de senaste dagarna? Vaför är jag så äckligt dämpad för?!
Sen kan jag inte åka upp med detta humöret i bagaget. Det vore inte rättvist mot dig överhuvudtaget. In fact, jag är inte rättvis mot dig. Något är det som verkligen ligger och gnager från insidan, antagligen är det la det jag förklarat tidigare, antagligen är det en mix av allt. Jag vet inte. På nått sätt känner jag mig sårad känns det som..

Se hur jävla känslig man kan bli av saker och ting. Det är inte jag att bli känslomässig och känna massa jävla känslor hela jävla tiden. Men nu gör jag det och tyvärr hjärtat, det är på gott och ont.

Hade en hel del jag skulle hinna med att göra under dagens gång. Allt föll bara platt pannkaka. Börjar skita i allt som har med min forna vardag att göra och är påväg in i gamla vanor. Vaknade hos Gonniz imorse, minns nästan ingenting från kvällen/natten. Eller jo det gör jag, men vissa saker stannar där. Det var en helt underbar natt dock måste jag erkänna, där har jag en riktig familj. Fast än dom gör lite random skit osv, men i ärlighetens namn. Jag är ingen fin fisk heller i grund och botten. Hur som haver, gårdagen var sjukt mycket strul och sjukt mycket mission. Det var det även under nattens gång. Som vi alla trodde så skulle vi bara stanna i Backa, det var typ det enda stället vi inte var på om man säger så. Men hur man endå vrider och vänder på det så ångrar jag inte en sekund över vad vi alla gjorde igår.
Hur som helst så har jag bokat nästa vecka då vi skall dricka and what not tills vi storknar för att jag flyttar. Så det kommer att bli finfint.

Detta är inte bra dock, igår blev jag rädd över saker och ting. Inte över något så, men orolig över mig själv. Kommer jag att bli bra såsmåningom? Kommer jag fungera som jag vill? Allt kommer bli bra, men som man väl kan se i de frågorna som förövrigt är bra många fler, så står det "jag". Vaknade upp i den förbannade fotöljen imorse och kände mig allmänt avtrubbad. Avtrubbad på allt. Varför gör jag såhär mot mig själv?
Man kan lugnt säga att jag är riktigt trött på mig själv i detta laget. Hatar de tankevägar jag kommit in på för det gör fan inte min vardag enklare. Men det är la den svåra vägen jag alltid skall ta. Verkar inte bättre än så iallfall. Snubblade över en gammal låt som betyder fruktansvärt mycket för mig. Fuck it, är inte på humör för detta längre.

http://youtu.be/TEXBmw2jBcA

Jag släpper allt nu, orkar fan inte längre. Vad som är, är. Känslorna består lika så faktumen. Att försöka leta efter ett sätt att försöka självömka är egentligen bara patetiskt, lika så är det patetiskt att jag har druckit mig full för att kunna somna två nätter i rad. Men det är endast bara en tillfällighet. Om inte annat så påminde morsan tidigare idag att vi har alkoholism i släkten, då var jag tvungen att lugna henne med att det är lugnt då jag endå druckit fruktansvärda mängder tidigare. Bara som så att efter det att jag och en viss annan gick isär så började jag dricka som i forntida dagar. Drack mer än ett lock per helg, sen är det inte något jag direkt strävar efter. Men det är vad jag drack, sen att jag gjorde ditten och datten hör inte hit. Nu är det alkoholen vi pratar om.

Men inte nu längre, för nu skriver jag istället hur mycket jag verkligen ser fram emot att få flytta till 08-land. Detta är en utan väldigt få gånger då jag endå kan med att erkänna det. Jag är så jävla glad att jag skall göra det, och endå känns det fortfarande inte som den verklighet jag längtat efter så länge. Det känns för... Långsökt att för en gångs skull få det jag verkligen vill. Men vi får la se, jag kommer verkligen göra allt för att trivas i min nya stad. Du skall veta det älskade att jag ger mig verkligen in i detta med hela mig. Jag tänker inte backa på något sätt. Jag kommer att bara köra på, för det är dig jag vill och även kommer att vara med. Oroa dig inte för att jag inte skall trivas eller att jag skall ångra mitt beslut. Det är något jag kommer att vara stolt över oavsett vad någon säger eller vad man möjligtvis kan intala sig. Jag åker upp, jag åker hem på torsdag. För att stanna till på söndag. Vi skulle bokat biljetter idag, men vi pratade på att tiden bara försvann. Det finns en anledning att jag känner som jag gör för dig hjärtat. Du är en sensationell person. Önskar att jag någon gång under detta livet kunde vara ens i närheten av dig i godhet etc. Men det vet jag att jag inte kommer. Man kan ju alltid sträva?
Du väcker sådanna känslor att jag blir förbannad men samtidigt glad, stressad men samtidigt samlad, förstörd men så jävla hel. Hel är vad du verkligen gör mig. En sådan känsla av att känna sig såpass hel som jag gör kan jag lova er alla att det är det inte många här i livet som får uppleva. Men jag kan stolt säga att jag är en utan dom. Jag kommer att förevigt gå med huvudet högt och vara stolt över att jag har dig älskling. Oavsett vad som händer. Jag är för dedikerad för detta, du kommer att inse det med tiden. Men det tar vi la då antar jag.

Jag är fucking back on the fucking track era äckliga luder. Här kommer jag, flytta på er eller förbered er på vad som komma skall för jag tänker då fan inte flytta mig för någon. Det är den Patric ni alla lärt känna och det är den Patric jag är.
Håll huvudet högt nu Patric! Det är din tid i rampljuset nu, passa på och njut, du har förtjänat det!

I försök i att få ett större perspektiv på saker och ting har jag numera suttit och titta på vad man skulle kalla dokumentär på youtube, den varade i 1h 34 min. Vad det var för dokumentär är irrelevant. Däremot så insåg jag efter en stund att vissa saker fortfarande sitter fast i huvudet på mig. När jag väl kommit upp på benen så slår jag undan dom igen. Men upp på benen skall jag igen. Detta är något jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin. Nu försvinner jag iväg upp till kråkberget en stund, så får vi se vad som händer..

Tack samtalet imorse älskling, det gjorde gott för mig. Att exponera mig som jag gjort i de inlägg som jag ännu inte och inte heller kommer att läsa har jag aldrig gjort. Öppnade mig på både gott och ont. För igår nådde jag verkligen botten, är fortfarande där nere men jobbar mig sakta men säkert uppåt. Gör verkligen allt i min makt för att bli av med dessa känslor. Om sannigen skall fram så visar jag nog för mycket. Känner lite för mycket. Visst det är bra för dig hjärtat att jag gör det, även mig med. Men såpass mycket som jag känner det är bara konstigt. Att i stort sätt bete mig som ett fucking fruntimmer och känna känslor och skit. Iallafall sådanna starka som jag känner iallafall. Men saker och ting är bara en gigantisk gråzon för mig just nu.

Pratade en stund med morsan tidigare under dagen. Hon såg på mig att jag verkligen mådde skit. Sen vet nog varken du Sara eller någon annan i vilka propotioner denna smeten består utav. Men vad som hände under nattens gång stannar också där. Finns ingen anledning att gå tillbaka och tänka, grubbla eller analysera.

Mår bara allmänt dåligt.

Nu är man fuller och gud nåde den människa som inte njuter utav känslan! Kommer antagligen antingen ångra detta inlägget imorgon eller så kommer jag inte minnas att jag gjort det. Hur som haver, mår fortfarande som jag antagligen förtjänar. Efter lite fylle Quake och försök till att få upp humöret så går det inte. Däremot så känner jag att jag inte räcker till, på många plan. Visst du säger att jag gör det osv, men jag känner inte att jag gör det. Ja, ärligt talat. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna något sådant, men jag har numera prestationsångest, bl a. På fler nivåer är väntat. Fast än jag räcker till för dig och bla bla bla, så är det inte tillräckligt för mig, jag misslyckades förra gången och etc etc. Och det är inte första gången heller, det vet du. Kommer troligtvis göra det i framtiden också. Om inte annat så misstänker jag att det ligger i min natur då det är sällan jag lyckas med något, men du skall veta att jag försöker. Jag lever med en jävla massa skit på mina axlar, men endå försöker jag hålla huvudet högt. Ibland går det bara itne. Nu är en utav de gånger det bara inte går. Bara som en sån grej, gick på toa förut. Kunde inte kolla mig själv i spegeln, klarade inte av att kolla på mig själv.

Är jag såhär jävla ömtålig? Fuck no, nu är jag tamigfan starkare än någonsin. Visst jag lever i en skitkropp och lever ett fucking skitliv i fucking tråkiga Sverige, men jag har en underbar flickvän som skulle göra allt för mig också. Det gäller att verkligen leta efter de saker om verkligen lyser upp. Fast än tanken på dig just nu fortfarande får mig att vilja ta distans. Tyvärr. Men jag är ärlig nog att erkänna att jag mår skit pga dig, fast på ett positivt sätt. Jag känner fortfarande någonting iallafall. Om det inte betyder något för dig så betyder det fortfarande massor för mig älskling. För jag älskar dig så ofantligt mycket.
Jag vet inte hur många stavfel jag har rättat och även om det finns stavfel så försöker jag undvika dom. Vill endå att det skall kunna gå och läsa. Sen att allt är osammanhängande skiter jag fullkomligt i. Jag kommer inte att läsa denna texten! Jag kommer inte ens att kolla min blogg imorgon. Gör jag endå aldrig. Hur som helst, här skrev jag många olika meningar som förklarade min kärlek till dig. Men som alla andra gånger jag försökt så duger det itne, det är inte bra nog. I varje fall så förtjänar du fortfarande bättre än mig, eller någon som kan ge dig det du förtjänar för jag vet inte om jag kan ge dig den perfektion jag anser att du förtjänar. Men tro mig, jag kommer att försöka iallafall..

Fuck it, ölen är snart slut och ögonen börjar bli tunga. Kan inte lägga mig med allt detta i huvudet. Dricker upp denna så kanske jag tar en till, då kanske jag har dimma nog att kunna sova och vakna med ett relativt bra humör. Peace

... Och bra mycket öl senare så har jag inte kommit någon vart. Allt runtomkring mig har varit en fullkomlig meltdown, och tyvärr var den väntad. Är fortfarande där efter att ha besökt kråket. Måste bara få ur mig hur mycket jag älskar dimman, hur den kan sudda ut allt och hur du inte kan påverka det. Medans jag satt där uppe så tittade jag ner över verkligheten och insåg det tillslut att dimman raderar det som är framför dig, fast än du vet vad som finns där så kan man inte se det. Jag önskar att jag hade dimma i mitt huvud just nu. Återigen så känner jag mig fortfarande ynklig och liten. Och det menar jag inte på ett sätt, utan även flera. Vet inte varför det tar så hårt på mig, en annan person som jag kände för ett tag sen hade använt det emot dig Sara och betett mig fruktansvärt illa. Sanningen är den att jag vet om det att jag är egentligen inget att ha. Jag är inte det. När vi endå är inne på sanning så funderar jag på om jag verkligen gjorde rätt som tog upp kontakten igen. Inte för min del, utan för din det. Det var egentligen inte rättvist, det var det inte. Den personen som skulle säga det skulle lura sig själv något så in i helvete.
Faktum är att jag vet liksom inte hur eller vad jag skall göra. Samtidigt som jag älskar dig sååååå mycket som jag gör så känner jag att vafan, jag tar det som det kommer. Bryr mig inte riktigt. Typ som den gamla Patric. Det låter riktigt illa, men i ärlighetens namn. Det är så jag känner just nu. Att jag skiter i vilket. Insåg även för en stund sen att jag kände mig grinig på dig utav någon anledning. Fatta hur jävla sinnesrubbat det är.

Just nu är jag fruktansvärt förbannad på mig själv. Vet inte vad jag skall ta mig till riktigt. Saker och ting har etsat sig fast i huvudet på mig och det är inget positivt.
Är det såhär jag vill ha det? Må såhär? Nej det är det inte. Varför mår jag såhär? För att jag kan inte ta in viss info? För att jag inte kan bete mig? För att jag är fucked up!? Jag vet inte, just nu vill jag bara försvinna. Långt bort åt helvete. Har tänkt tanken många gånger, innan vi fick tillbaka kontaken älskling. Många gånger, bara dra. En enkelresa någonstans, extremt lätt packning och bara försvinna för gott. Samma tanke kom tillbaka för ett tag sen. Skita i allt och bara försvinna. Låta alla få veta att jag mår bra nu och bara gå.

Knappen är nära till hands..

Min kväll har raserat något så fruktansvärt, från att ha varit sjukt lycklig till att bli sjukt nere. Som en blixt från klar himmel kom det, inte nog med det. Det kom i dubbla omgångar skulle man kunna säga. Det är verkligen det sjuka med mig, kan bli för tankspridd och då blir inget positivt. Aldrig positivt! Osäkerheten växte ikväll och den sabbade allt. Inte nog med att jag bokstavligt talat känner mig ynklig och liten, utan även patetisk och fruktansvärt löjlig. Jag mår verkligen skit just nu. Önskar verkligen att vi inte kom in på den diskussionen vi hade tidigare när jag blev som jag blev. Det var liksom spiken i kistan. Den gjorde verkligen ingen nytta, snarare grym skada på mig under kvällen, men försöker för tillfället att supa bort den så gott det går. Just nu så sitter jag här och funderar på om det verkligen är värt det att trycka på den knappen, fast än jag inte vill så är det så jävla mycket enklare. Dessutom så känns det mycket enklare nu eftersom att jag egentligen har betett mig som en och en annan fitta mot Sara egentligen. Jag kan skylla ifrån mig på att dett är hon som orsakat denna osäkerhet och "smärta" inom mig, men det skulle varken vara rättvist eller rätt då det endå är jag som är den som känner känslor. Fattar bara inte hur mycket saker kunde skada mig under kvällens diskussion, hur? Varför?
Närfan blev jag så fruktansvärt blödig!? Det börjar fan bli dags att sluta med det, men samtidigt så är det så jävla skönt på ett sätt att få känna och må som jag gör, nu känner jag att jag lever iallafall. Att jag inte rört den knappen som skulle kunna stänga av alla mina känslor. Som jag förklarade för dig hjärtat, den dagen jag trycker in den knappen så är det kört. Jag skiter fullkomligt hur det låter eller hur det framställs, men så är det. Jag är itne långt ifrån att bli den känslokalla typen just nu. Men det återstår att se. Faktum kvarstår, jag vill inte trycka på den knappen. Har verkligen betett mig som en fitta mot Sara ikväll, du förtjänar inte det. Absolut inte. Faktum är att jag fortfarande tycker att du förtjänar bättre. Ja, jag vet att du tycker att det är skitsnack osv bla bla bla. Men det finns mycket du inte vet ännu. Jag är skadad, efter allt som hänt osv. Jag är skadad, sönder, itu, bruten etc. Jag är det. Jag älskar dig det gör jag. Tro inget annat.
Det är antagligen anledningen till att jag gör som jag gör just nu. Kan inte rå för att jag mår skit över det som blivit sagt osv. Det är något inom mig som fuckar upp allt, som det alltid har gjort. Det finns det så många bevis på i mitt liv att det är fan löjligt. Finns för mycket exempel på det. Jag fuckar upp allt som är bra för mig på ett eller annat sätt. Och ärligt talat så har det gått till den gränsen ännu en gång då jag just nu inte bryr mig. Inget illa menat mot varken dig Sara eller någon annan där ute. Men ja, det blir som det blir. Jag lutar mig bara tillbaka nu med mina öl och så får vi se. Känner inte för att bry mig speciellt mycket. Jag är absolut inte nöjd med mig själv. Varken mentalt eller fysiskt, kommer aldrig att vara. Sen visst. Det är ett fucking I-lands problem men nu anser att jag har rätt att ha mina åsikter. Normalt sätt borde jag skratta åt ett sådant problem jag sitter i just nu men med dessa propotioner så skulle jag aldrig med att kunna göra det. Pallar nite mer, skall dit jag inte varit sedan Nikita lämnade oss, har inte kunnat med det. Men just ikväll så gör det inte saker värre än vad det är. Kråkberget är en trogen vän. Lika så är ölen som skall med mig.
Tack och hej, far nu åt helvete..

In the back of my mind
I can barely even remember
When there was nothing left to hide
And she had found a way inside

Har nu suttit och läst, läst ur din blogg och även min. Kom fram till det att våran kärlek till varandra är relativt underlig. Vet inte om man skall kalla det "bara" kärlek, då det näst intill även lutar mot en typ utav besatthet, sen visst kan man också kalla det för en förälskelse. Men så som vi förklarar så kan vi i den stora bilden inte släppa varandra. Och det kan vi inte heller, jag kan dock endast tala för mig själv, men jag njuter lite utav det. Att öppna den Pandoras ask genom att höra av sig till dig igen och helt enkelt inte ha den blekaste aning om vad som skulle hända, är en magisk känsla. Och det val jag stod inför när jag väl gjorde detta är något jag definitivt aldrig kommer att ångra. Det var det bästa valet jag någonsin gjort! Sen att saker och ting ser ut som dom gör är en helt annan sak. Snart skall vi bli sambos hjärtat. :)
Det skall bli en jääävligt intressant upplevelse. Och mitt upp i alla dessa skriverier så ringer min ögonsten och ger mig ett sådant leende på mina läppar som inte går att sudda ut. Det är, ärligt talat, inte friskt att känna som man gör för en människa så som jag känner för dig. Det kommer att fördärva mig tillslut. Framförallt om jag inte får visa det. Frågan är dock, hur kunde jag missa en sådan här människa för 5 år sen? Hur kunde jag inte se vad jag hade framför mig? Hur kunde jag vara så himla blind?
Huvudsaken är att jag inte är blind idag, att jag numera vet vad jag har framför mig och dig kommer jag aldrig att ta för givet. Dags att börja lära sig att leva med att jag är här för att stanna. And that's awsome!

Ne nu får det räcka, jag orkar inte skriva mer. Skall bege mig mot affären för att köpa snus och lite negerbollar till morsan då jag åt upp resterande igår. Tjingeling!

Älskar dig Sara. :)

Jag vet att jag inte uppdaterat som jag borde, bla bla bla. Men helt ärligt så har jag inte känt för det. Har inte orkat, orkat skriva ner vad jag tycker, tänker, känner och så vidare! Anledningen till detta är för att jag helt enkelt inte velat. Du vet vad jag känner för dig, lika så gör alla andra där ute.

Mycket har hänt under tiden jag inte uppdaterat, men endå står jag fortfarande kvar på samma ruta. Stampar samma vatten och känner hur hopplösheten sluter sig omkring mig som ett täcke. Faktum är att jag börjar känna en viss känsla av hopplöshet. Men det går la över, antar jag. Däremot så kan jag inte riktigt sätta tummen på vad jag känner emellanåt. Normalt sätt är jag väldigt säker på mig själv etc, men numera så känns det som att mina känslor är överallt. Sen antar jag att det beror på det faktum att jag inte har den blekaste aning om vad framtiden håller för mig, på jobbfronten framförallt. Sen är det absolut inte bara det, utan även att bror mår skit. Vet liksom inte hur jag skall ställa upp för honom, jag gör verkligen allt för min bror. Men just detta som är vet jag inte. Önskar att jag hade alla svaren åt alla. Men jag har inte det, och bara det sätter press på mig. Eller ja, jag sätter press på mig själv rättare sagt. Jag vill finnas där för allt och alla och lösa så mycket jag bara kan, men ibland kan jag helt enkelt inte.

Hur som haver. Jag hade ett helt underbart nyår med älskade och hennes familj. Problem med att komma hem som vanligt, sög att åka hem också för den delen. Efter trippen upp till 08-land så har absolut ingenting hänt. Ingenting överhuvudtaget. Faktum är att jag är uttråkad, fruktansvärt uttråkad! Måste jobba, men jag kommer att fly GBG i slutet på januari. Visst, jag hade kanske kunnat flytta upp nu osv. Men jag vill göra allt sånt med dig i lugn och ro. Inte behöva jobba och sen ta hand om en flytt efter jobbet osv. Nej, jag vill att allt skall skötas en sak i taget. Och det är så jag känner iallafall. Men men, dagarna rullar. Snabbt rullar dom definitivt inte förbi. En dag känns som en evighet emellanåt och det är plågsamt.

Hur som helst. Återkommer en annan gång när jag orkar. Tyvärr var inte detta ett direkt uppiggande inlägg, men det kan dom alla inte vara heller. Det skulle inte se för bra ut!