Patetiskt av Patric
Vad skall man säga? Full är jag, inte så farligt men jag känner av det. Så skriver du att jag inte skall läsa din blogg vilket du egentligen ville. För att börja så kan jag informera dig att du kommer att hitta så mycket fel på mig, om inte annat så har du redan sett eller känt x antal fel som du lätt skulle kunna skylla på. Jag är också livrädd för kärlek. Känslor i störta allmänhet får mig att bara håna och hata. Men jag kan inte med det längre, jag vill inte vara känslokall en dag till. Visst jag har min nödstopp. Men aldrig skulle jag använda den och framförallt inte när det handlar om dig.
Vill få detta av mig medans det fortfarande sitter på minnet. Alla vet ju vad alkohol gör med minnet! Påvägen hem så såg jag att fönstret hos Gonniz och dom var öppet. Då vet man att man röker inomhus och också vad som röks om man säger så. Jag var sugen, men med dig i huvudet så sket jag i det. Dom hörde mig och Linus prata medans vi var utanför, dom ville att vi skulle in osv. Men jag sade nej utav en anledning och en anledning endast. Offrar fan inte det jag en gång hade igen. Fuck no, då kan jag lika gärna trycka på min nödstopp en gång för alla istället. Jag vet att jag inte är perfekt på något sätt, låååååångt därfrån. Men du får ta mig för den jag är helt enkelt. Jag är inte den snyggaste, jag är inte den välhängsta, jag är inte den smartaste, jag har inte det finaste hjärtat osv. Jag är snarare medelmåtta osv med en jävla svartsjuka för det som hänt om jag skall vara ärlig. Pratade med Linus litegranna, dock inte ärligt rakt fram för jag skäms verkligen för att jag är som jag är på det sättet. Men han sade något som fick mig att tänka till. Vad det var tar jag inte här och nu. Men han sade något när vi var på Condecco som träffade rakt in på hur jag känner och lika så som han känner för hans flickvän.
Jag ältar det som hänt för att jag som sagt borde varit den! Jag har för mycket känslor inom mig som jag inte bara kan släppa ur mig på det sättet. Som på bussen på vägen till Backa så kom det på en tattare med sin flickvän, inte för att jag vet att han var en tattare men ett ghetto barn. Lyssnade på sin svenska hiphop osv. Jag kände inte för att lyssna på det och i mitt huvud så gick det så långt att jag verkligen övervägde om jag skulle banka skiten ur honom eller om jag bara skulle banka honom blå och gul. Visst jag var fullare än vad jag är nu, men fortfarande. Jag vill itne bråka osv. Men jag måste få ur mig vad jag känner, att ventilera på detta sättet är fan så fel. Det är verkligen inget för mig egentligen, men jag bloggar för att du skall bl a ha något att läsa, för att du skall få se en ny sida av mig och helt enkelt för att jag älskar dig. Det var så det en gång började. Och det var också så det började igen. Men som sagt, jag ältar för att jag vill också förändra det jag inte kan förändra. Och ja, vem skulle tveka på dina känslor och allt sånt om man vore i min sits. Tänk igenom, varför skulle någon som du lägga ner tid och energi på någon som mig. Semi-pundare, semi-fyllo och semi-äckel med fler spöken än du någonsin kunde tro.
Det känns samtidigt som du skriver, att det vore enklare att vända ryggen åt och fortsätta med det livet jag lever idag. Det är inget jättedåligt liv, men det är inget liv egentligen. Det har ingen framtid, det har inte dig. Det är dig jag vill leva med. Jag är inte en sån person som jag en gång var och skriver det man kan tänkas vilja höra. Nu skriver jag med mening och ärlighet. Det är dig jag vill ha, efter alla dessa år som gått, så har det hänt en del saker. Tyvärr från din sida. Jag kan inte förneka att jag känner som jag gör, jag mår skit över vissa saker som jag egentligen inte vill ta itu med. Samtidigt så känner jag att jag måste. Hur som haver så är det endå dig jag vill ha dig Sara!
Just nu känns det som attjag skall fucka upp allt. Det är så himla lätt att göra det i dagsläget. Minsta lilla fel jag gör så är det kört känns det som. Men så är det inte, utan det är så det känns, jag vill spendera mitt liv med dig. Dock kan jag inte få det ut ur mig; varför just jag? Du om någon borde ju ha folk runt om dig som skulle döda för min plats. Det var jag redo att göra en gång i tiden. Numera skulle jag kunna döda dom som skulle vilja ha min plats. För den är reserverad för mig numera, ingen annan skall tro att denna människa skulle få smaka på livet så som jag gör med dig, ostraffat.
Det värsta när jag tänker så, är att när jag väl är hemma osv. Och vi går ut så skulle jag bli så fruktansvärt svartsjuk och det skrämmer mig det också. Jag litar inte på mig själv fullt ut på det sättet, iallafall inte med alkohol i kroppen. Problemet med mig är att osäkerheten har skapat sitt sår, har satt sitt märke i mig. Jag är allvarligt orolig för detta. Om vi går ut tex och om du känner någon som ja, jag skulle reagera över så vet jag itne. Kalla mig störd, kalla mig överbeskyddande i vissa sammanhang, kalla mig vad fan du vill. Men det är så jag känner än så länge. Jag skall göra allt i min makt för att inte låta det bli något över det ´jag känner så sätt, men samtidigt så ja.. Det är så jävla pinsamt. Jag skämms över mig själv så fruktansvärt över detta, men det är också den jag är.
Samtidigt som jag låter alkoholen tala så finns det en enorm sanning i allt detta. Dock så är det bara den sidan jag gör allt i min makt för att dölja. Ibland har det gått så långt i mitt eget huvud att jag trycker bort dig lite.
Men sen så finns det också den sidan som jag kanske visar lite för mycket. Jag älskar dig Sara, så äckligt mycket att det är tragiskt. Det är inte som den kärleken jag har till öl and what not, utan en kärlek som kommer att bestå. Du sätter färg i min värld, du får mig att känna sådanna känslor som jag absolut itne var medveten om. Det är också pga min kärlek till dig som jag har blivit sådan som jag blivit de senaste dagarna. Jag jämför mig själv med dina tidigare osv. Försökt få ut en del info men endå inte osv. Det är komplicerat.
Som sagt, vill inte gå den vägen ner igen så för att fortsätta på samma spår som jag var på så måste jag avbryta mig, för det går så lätt och fort neråt i mina tankebanor att det är hopplöst. Vart var jag? Jo, det är pga den kärleken som jag känner för dig som jag blivit sådan som jag blivit. En anna sak som skrämde mig när jag pratade med Linus är att jag tar detta på fullaste allvar. Jag som aldrig är seriös är 110% säker på att det är dig jag vill ha i min framtid. Inte bara det utan även minsta lilla är jag seriös med. Allt med dig är 110% legit. Jag är medveten om att det jag skriver kanske inte går in på det sättet jag vill att det skall in i ditt söta lilla huvud. Men jag vill verkligen spendera resten av mitt liv med dig. Har aldrig känt så innan och kommer aldrig att göra det med någon annan heller.
Nu är det lätt att gå nerför igen, därför lämnar jag det som det är. Suttit här i 5 min med att försöka skriva något och allt har varit påväg ner igen. Så jag sätter mig och spelar en stund. Men vet detta älskling. Jag vill att du öppnar dig så fort det är något. Vill du ha mig som en klippa i ditt liv, det viktigaste kugghjulet så måste du öppna dig mer. Jag vet att du gör det, men mer. För ju mer du öppnar dig desto mer faller jag. Kan dock inte annat än att hoppas att det är "the other way around" också för den delen. Men det märker vi la.. Antar jag.
Jag lämnar dig aldrig, aldrig igen! Never ever!
