Ja..
Jag öppnade upp denna sidan, varför vet jag inte.. Insåg det medans jag stod och pissade att nu när jag väl satt igång mina känslor, så jag antar att det är såhär det är till en början. Vad som än händer så står jag fortfarande fast vid det jag sagt och gjort, oavsett vad jag sagt eller gjort. Men ja, vad skall man säga egentligen? Nu blir allt huller om buller här, men det skiter jag fullkomligt i. För det exakt så jag känner och tänker. Jag känner en grym frustration samtidigt som jag är smått förbannad emellanåt. Samtidigt som jag är grymt dämpad emellanåt. Igårkväll var jag inte det, då var jag på topp. Men det var då och det var under helt andra omständigheter. Då hade jag inte heller något i huvudet. Jag trivs normalt sätt bättre när det är tomt i huvudet, när jag bara agerar på känsla osv. Men att sitta här, och känna som jag gör utan att veta orsaken är olidlig. Samtidigt som jag kanske skulle behöva ventilera så känns det som att jag måste censurera mig. Att skriva eller säga eller vadfan som helst rakt ut funkar inte riktigt. Inte för mig, för då skulle jag säga/skriva saker jag inte menar. Samtidigt skulle det verkligen uppfattas på fel sätt och dessutom så skulle min egna självrespekt sjunka något så fruktansvärt. Är det värt att sänka mig själv för att uträtta de behov för att ventilera? Har jag ens ett behov av att få ventilera? Om ja, isåfall när införskaffade jag mig det behovet? Ensam är väl stark?
Saker och ting måste förändras, och det måste förändras fort Patric. Det funkar inte för dig detta. Du kan inte mena att det är såhär du vill må? Framförallt när du har världens bästa flickvän väntandes på dig. Du vet att hon skulle göra allt för dig, endå beter du dig såhär. Det är patetiskt och grymt orättvist mot henne.
Är samtidigt rädd att jag skall fucka upp det på något sätt. Det är jag endå en mästare på, om du bara visste hur mycket jag sabbat i mitt liv. För våran del är det la åt det bättre så sätt. Men ja, det handlar om mycket.
Jag vet att dit jag är påväg kommer jag att vara omtyckt, jag vet också att det jag lämnar är en värld där jag har ryktet legend. Inte för att jag bryr mig om sådant, utan att jag lämnar brödrer och systrar här i GBG för att hitta lyckan i 08-land. Jag vet att jag kommer att vara lycklig i Stockholm, så jag vill att alla här hemma skall minnas att jag tänker inte glömma vad vi alla har ännu en gång. En gång är en gång för mycket! Och när det gäller Linus så känner jag samtidigt att jag vänder ryggen mot honom, han vet att jag är ett samtal ifrån men det räcker inte alltid. Från det att jag flyttade hem igen så har jag fått ta hand om dig ett par gånger. Och jag njöt av att få göra det, inte för att det är roligt. Utan för att jag älskar dig Linus, är så jävla stolt över dig. Oavsett vad du skulle göra eller vad du skulle bli. Jag är ju din storebror, och det är jag jävligt glad över.
Jag vet att du inte dömmer mig eller något sådant. Men i ärlighetens namn, varför skulle du inte göra det efter dessa dagar och hur jag betett mig mot dig? Du har all rätt att göra det.
Något annat som jag tänkt på är att du har så himla mycket planer på livet osv. Här står jag utan en endaste plan. Inte för att jag har någon ångest över det så sätt. Men på nått sätt så känns det som att jag borde ha det. Det är något som jag antagligen aldrig kommer att ha, utan jag tar gärna livet som det kommer. Visst det öppnar för gemensamma planer och dyligt. Men jag har varken några mål eller planer. På nått sätt så känns det samtidig fel som sagt. Att jag skriver allt detta tar emot så sjukt mycket egentligen.
Kommer snart skicka ett sms till dig, vara lite gullig så du får en bra start på dagen, för jag får en känsla av att det kommer att vända upp och ner när du väl läst det jag skrivit. Det är ju inga muntra saker direkt. Men se det från den ljusa sidan istället, det kommer direkt ut ur mitt hjärta och mina tankar etc. Hur som helst så vill jag att du skall veta att jag älskar dig babe. För mycket :(
http://www.youtube.com/watch?v=KnQycPh7dcI
