I brist på annat.
Jag vet att jag inte uppdaterat som jag borde, bla bla bla. Men helt ärligt så har jag inte känt för det. Har inte orkat, orkat skriva ner vad jag tycker, tänker, känner och så vidare! Anledningen till detta är för att jag helt enkelt inte velat. Du vet vad jag känner för dig, lika så gör alla andra där ute.
Mycket har hänt under tiden jag inte uppdaterat, men endå står jag fortfarande kvar på samma ruta. Stampar samma vatten och känner hur hopplösheten sluter sig omkring mig som ett täcke. Faktum är att jag börjar känna en viss känsla av hopplöshet. Men det går la över, antar jag. Däremot så kan jag inte riktigt sätta tummen på vad jag känner emellanåt. Normalt sätt är jag väldigt säker på mig själv etc, men numera så känns det som att mina känslor är överallt. Sen antar jag att det beror på det faktum att jag inte har den blekaste aning om vad framtiden håller för mig, på jobbfronten framförallt. Sen är det absolut inte bara det, utan även att bror mår skit. Vet liksom inte hur jag skall ställa upp för honom, jag gör verkligen allt för min bror. Men just detta som är vet jag inte. Önskar att jag hade alla svaren åt alla. Men jag har inte det, och bara det sätter press på mig. Eller ja, jag sätter press på mig själv rättare sagt. Jag vill finnas där för allt och alla och lösa så mycket jag bara kan, men ibland kan jag helt enkelt inte.
Hur som haver. Jag hade ett helt underbart nyår med älskade och hennes familj. Problem med att komma hem som vanligt, sög att åka hem också för den delen. Efter trippen upp till 08-land så har absolut ingenting hänt. Ingenting överhuvudtaget. Faktum är att jag är uttråkad, fruktansvärt uttråkad! Måste jobba, men jag kommer att fly GBG i slutet på januari. Visst, jag hade kanske kunnat flytta upp nu osv. Men jag vill göra allt sånt med dig i lugn och ro. Inte behöva jobba och sen ta hand om en flytt efter jobbet osv. Nej, jag vill att allt skall skötas en sak i taget. Och det är så jag känner iallafall. Men men, dagarna rullar. Snabbt rullar dom definitivt inte förbi. En dag känns som en evighet emellanåt och det är plågsamt.
Hur som helst. Återkommer en annan gång när jag orkar. Tyvärr var inte detta ett direkt uppiggande inlägg, men det kan dom alla inte vara heller. Det skulle inte se för bra ut!
