dagenefter

Frustrationen bara växer, väntan blir mer och mer olidlig. Oron för att jag i slutändan skall bli mildare deprimerad över saker och ting jag inte kan påverka finns där. Jag vet att jag ligger på osv, jag vet att det inte gör saker och ting bättre heller. Men vafan!
Äh, skitliv...