Dålig natt..
Efter att ha suttit här i självömkan osv, så blev det för mycket. Jag var tvungen att slita mig från ditt tidigare liv. Tragiskt nog så kom jag in på min gamla blogg efter att ha besökt din halva kvällen. Såg också att det var ett stort hål mellan nov. och mars. Minns inte för mycket utav den tiden men livet lekte då på många olika sätt. Party like a rockstar, bokstavligt talat. "Festen" tog aldrig slut. Saknar jag det? Ja, just nu. För det hade gett mig perspektiv. Men annars saknar jag verkligen inte det. Däremot så trillade jag över ett speciellt inlägg som gjordes. Jag minns inte att jag skrivit de orden. Minns inte alls att jag skrivit mycket utav det som står där. Jag minns att det var en tid för längesedan.
"Du, vad hände? När jag lärde känna dig så var du rik på riktiga vänner, allt var clean etc. Men idag är du nere i avgrunden med bara dig själv att stå ut med. Där nere är det, så som jag ser det, fullt med arrogans, egoism, "svek", feghet. Det jag inte trodde om dig. Som sagt, när jag lärde känna dig så lärde jag känna en stört skön person. Men med tiden så har du förändrats. Helt och hållet. Den person du är idag är, näst intill patetisk. Du beter dig på ett oerhört dåligt och framförallt väldigt omoget, men orden betyder ingenting i dina öron. Det är som om du blivit övertagen utav den sämre delen utav dig själv. Jag skulle kunna säga allt detta face to face, men vad hade det spelat för roll? Så förbannat arrogant som du är i dagsläget så skulle du bara kunna spotta mig i ansiktet för att jag berättade sanningen för dig. Jag vet att gång på gång någon har gjort det så har du försökt skämta bort det, eller ta det med extrem ironi. Sanningen är den att den du har blivit uppskattas inte. Nu påstår jag inte heller att jag är någon direkt hjärnskrynklare som påpekar det att du har ett inre barn som bara gråter vardagligen, men då måste tamejfan inse att du är inte den folk ser upp till som du tror. Jag trodde inte att du skulle sjunka så lågt som du gjort det senaste två åren. Jag ser inte dig längre som den jag lärde känna, jag ser den bittra, tragiska person du verkligen är idag. Och jag kan lova dig, med all möjliga säkerhet att om du bröstar upp mig som du gjort med andra som står mig nära. Så kan jag lova det att jag kommer att stå ivägen på det sätt som du tidigare gjort mot andra, då du kommer att få smaka på den hårda och bittra sanningen. Du har hånat, du har slagit, du har förstört chanser för andra. Sist men inte minst, så har du bokstavligt talat spottat på andras stoltheter. Grejen är den att jag vet att du inte skulle "ge dig på mig". Du skulle tala om det för mig om du läst detta, om du nu vet vem jag pratar om. Och ja, jag skulle säga detta face to face till dig. Men som sagt, det tjänar ingenting till i dagsläget. Och framförallt den dagen du ber om ursäkt för det du gjort, den dagen skulle jag KANSKE kunna visa lite respekt till dig. För nu, idag, imorgon etc. så vet du om att den respekten för dig existerar inte. Hårda bud, hårt liv. Well, get used to it."
Jag vill att du gissar vem det handlar om, du kanske inte minns så mycket eller liknande. Men gissa iallafall! Du vet vem det är! SMSa mig namnet på den person du tror det handlar om.
Nu blir det bara mer och mer här. Uppdaterar på löpande band. Anledningen till allt detta just nu är att jag anklagar mig själv för saker och ting. Och det är inte bara en sak utan även flera. Det är la antagligen något jag får lära mig att leva med.
Något annat som jag även reflekterat över är hur historien återförser verkligheten med i stort sätt samma ord, samma meningar samt även samma beteende. Det är något som inte stämmer in i bilden dock, eller jag kanske bara yrar. Frågan är, den kruten som en gång fanns där för den typen av yttrande, är den starkare idag? Sen kan man ju fråga sig, upplever jag att det är så? Ja/nej?
Meningen är att du inte skall förstå alls vad jag menar just nu. För tro mig det är verkligen inte det jag antar att du tror det handlar om. Samtidigt vill jag poängtera det att jag är lycklig, trots detta beteendet. Funderar på att öppna upp en annan blogg dock där jag kan skriva av mig på ett sätt som ingen lär få reda på. Men som sagt, jag är lycklig när jag är med dig. Det märks och känns när jag inte är det.. Patetiskt nog.
Du, ditt underbara fanskap. Du fuckar upp mig totalt.
