Back on track!
Nu efter många års frånvaro så är jag tillbaka. Förändrad på så många sätt, men förhoppningsvis på fler bättre än sämre sätt. Men men.
Hur skall man egentligen sammanfatta allt? Livet gick i krash efter dåliga beslut efter dåliga beslut, jag fasnade i ett visst moment, det gamla klassiska "Moment 22". Vad jag än gjorde så vart det inte till något bättre. Jag trodde att jag gjorde bra för mig, rätt för mig. Men ack vad fel man kan ha.
Jag målade in mig i ett hörn av missbruk av många olika slag, av svek gentemot vänner, etc.
Men det värsta utav allt, sveket och lämnandet utav en viss människa. Jag är inte den som är den som i sin tur ångrar saker jag gjort, för man kommer ur de val man gjort med erfarenhet. Men just detta är något som jag alltid kommer att sitta i mitt bakhuvud och tugga. Varför gjorde jag så!? Varför kunde du inte bara fixa det istället?! Sist men inte minst; hur kunde du, P, såra en människa som du verkligen tyckte om och som i sin tur tyckte om dig?! Det var/är den bästa människa du någonsin träffat. Hur, P, hur fan kunde du med!?
Det kommer, i all evighet, sitta i mitt bakhuvud.
Men det finns också vissa (andra) grejer jag ångrar något så fruktansvärt att det bokstavligt talat gör ont i mig när jag tänker på det. Det är inte som så att jag tycker synd om mig själv, jag har själv satt mig i sitsen där jag sitter. Och tro mig, den sitsen är otroligt sur att sitta i.
Sympati är inget jag någonsin förtjänar pga av saker jag gjort och numera insett vad jag gjort fel. Men för att sammanfatta vad som egentligen hänt så kan man väl säga att jag har gått en lång väg för att hitta tillbaka till mig själv. En väg som jag på sätt och vis är glad att jag gått för jag är en bra mycket mognare person numera. Kanske för mogen? Dessutom så har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting, verkligen klurat ut vad jag vill göra med mitt liv istället för att lösdriva som jag en gång i tiden gjorde.
Nu efter 3½ år, är jag fri igen. Men jag skulle mer vilja säga nu efter 5 år så är jag fri. Jag är mig själv igen. Grattis P. Du lyckades tillslut. Patetiskt att det tog så lång tid dock.
Dagar har gått, veckor har gått, månader har gått, lika så har åren gått.
Men saker och ting förändras inte. Det har jag nyligen fått lära mig, för exakt 11 dagar 11 timmar och 16 minuter sedan så började saker och ting röra sig. Saker och ting blev annorlunda, gentemot hur det har varit för mig på ett tag. Jag kände igen det, jag kände igen leendet jag fick, den samma varma känslan. Ja, en person som är så himla viktig för mig klev raka vägen in i mitt liv igen, inte bara rakt in i mitt liv. Utan in i hela mig.
Mitt liv är påväg åt rätt håll och nu är det min tur att ta tjuren vid hornen och satsa. Jag är inte rädd, jag njuter!
Jag återkommer med mer skriverier.
Hur skall man egentligen sammanfatta allt? Livet gick i krash efter dåliga beslut efter dåliga beslut, jag fasnade i ett visst moment, det gamla klassiska "Moment 22". Vad jag än gjorde så vart det inte till något bättre. Jag trodde att jag gjorde bra för mig, rätt för mig. Men ack vad fel man kan ha.
Jag målade in mig i ett hörn av missbruk av många olika slag, av svek gentemot vänner, etc.
Men det värsta utav allt, sveket och lämnandet utav en viss människa. Jag är inte den som är den som i sin tur ångrar saker jag gjort, för man kommer ur de val man gjort med erfarenhet. Men just detta är något som jag alltid kommer att sitta i mitt bakhuvud och tugga. Varför gjorde jag så!? Varför kunde du inte bara fixa det istället?! Sist men inte minst; hur kunde du, P, såra en människa som du verkligen tyckte om och som i sin tur tyckte om dig?! Det var/är den bästa människa du någonsin träffat. Hur, P, hur fan kunde du med!?
Det kommer, i all evighet, sitta i mitt bakhuvud.
Men det finns också vissa (andra) grejer jag ångrar något så fruktansvärt att det bokstavligt talat gör ont i mig när jag tänker på det. Det är inte som så att jag tycker synd om mig själv, jag har själv satt mig i sitsen där jag sitter. Och tro mig, den sitsen är otroligt sur att sitta i.
Sympati är inget jag någonsin förtjänar pga av saker jag gjort och numera insett vad jag gjort fel. Men för att sammanfatta vad som egentligen hänt så kan man väl säga att jag har gått en lång väg för att hitta tillbaka till mig själv. En väg som jag på sätt och vis är glad att jag gått för jag är en bra mycket mognare person numera. Kanske för mogen? Dessutom så har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting, verkligen klurat ut vad jag vill göra med mitt liv istället för att lösdriva som jag en gång i tiden gjorde.
Nu efter 3½ år, är jag fri igen. Men jag skulle mer vilja säga nu efter 5 år så är jag fri. Jag är mig själv igen. Grattis P. Du lyckades tillslut. Patetiskt att det tog så lång tid dock.
Dagar har gått, veckor har gått, månader har gått, lika så har åren gått.
Men saker och ting förändras inte. Det har jag nyligen fått lära mig, för exakt 11 dagar 11 timmar och 16 minuter sedan så började saker och ting röra sig. Saker och ting blev annorlunda, gentemot hur det har varit för mig på ett tag. Jag kände igen det, jag kände igen leendet jag fick, den samma varma känslan. Ja, en person som är så himla viktig för mig klev raka vägen in i mitt liv igen, inte bara rakt in i mitt liv. Utan in i hela mig.
Mitt liv är påväg åt rätt håll och nu är det min tur att ta tjuren vid hornen och satsa. Jag är inte rädd, jag njuter!
Jag återkommer med mer skriverier.
Kommentarer
Trackback
