Då var söndagen här
Och jag känner mig fullkomligt ensam och nere. Har varit i 08-land och gjort mig bekant ännu en gång med omgivningen. Tragiskt nog så åkte jag hem igen, var tvungen. Saknar faktiskt att vara där uppe, inte för stadens skull för den suger apkuk, men för din skull! Ville verkligen inte åka hem, mår bra för en gångs skull och så skall man åka ifrån allt det där "braiga". Det gör mig fruktansvärt frustrerad. Men hur som haver, har haft en helt underbar helg med älsk, helt underbar. Finns verkligen inga ord som kan förklara hur bra det var.
För när jag är med dig så mår jag så otroligt bra, det går inte att beskriva. Däremot så låter jag tiden få beskriva, den tiden som vi spenderat i helgen är INGENTING gentemot hur det kommer att se ut i framtiden. Men om man tar en titt i backspegeln, för att för lite mer än en månad sen så var detta så otroligt långsökt, och nu är jag här. Trodde verkligen aldrig att det skulle ske igen, hoppades gjorde jag! Men trodde aldrig riktigt! Jag trodde att jag skulle vara fullkomligt bortglömd och bara borta, men ack va fel man kan ha ibland. Det sjukaste är endå det att jag efter denna korta perioden känner såpass mycket som jag gör. Och det att jag har förklarat bara en bråkdel av vad jag känner gör mig väldigt glad, framförallt den responsen jag fick. Då det verkligen är ömsesidigt! Jag är lycklig för en gångs skull i mitt liv, och tro fan inte att någon någonsin kommer att kunna ställa sig i vägen för det!
Sitter här och mår allmänt dåligt dock, rent fysiskt. Då jag mår illa, har skallebonk och klen i halsen. Känns dessutom som att jag skall ulka när fan som helst. Vet inte vart det kommer ifrån men förhoppningsvis så går det över. För jag skall fortfarande över till julmiddagen imorgon med släkten, som för övrigt kommer att bli otroligt trevligt! Synd bara att du inte är med då jag mer än gärna hade visat upp dig för alla! Dessutom så måste jag hålla mig någorlunda frisk då jag även lovar Johan att ge mig ut på en liten promenix på kvällskvisten senare under kvällen också. Varför ställer jag upp egentligen!?
Det finns verkligen så himla mycket jag vill skriva, så mycket jag vill säga. Men orden räcker verkligen inte till. Tänkte göra ett sjukt stort inlägg men det uteblir tyvärr. Om sanningen skall fram så tappar jag orden, sitter här och tänker vad jag skall skriva, men det bara driver vidare i dagdrömmar om hur fantastisk helgen har varit! Skriver en mening, sen försvinner jag i någon minut och kommer på mig själv. Om och om igen.
Men du skall veta det att du verkligen är min ögonsten! Om jag inte har bevisat nog vart jag står så kan jag spendera hela framtiden med att bevisa. För bevis är något du har fått iallafall! Måste även tillägga att det du sade innan vi gick skillda vägar fortfarande ekar i mitt huvud! Det var en mening som jag verkligen njöt utav och fortfarande njuter utav! Sara, du är min! <3
